En svinkall februarieftermiddag, i ett tokvarmt renoveringsobjekt till lägenhet med fantastik utsikt över det förfrusna, komalagda, men ack så otroligt vackra, Stockholm. Två idioter går omkring och rapar lunchens chorizo till tonerna av Mix Megapols musikpoducent och sysslar med, ja det är precis vad jag inser, jag sysslar med det jag gillar allra bäst.
Jag vet att det har varit hög frekvens på dessa inlägg tidigare, men jag tror att jag i några veckor tappade bort den där uppskattningen och tacksamheten, och medvetenheten om lyckan och vad jag får möjlighet att göra. Men idag kom den till mig. Vi sysslade med varsitt och hade värsta bra byggflowet, på topphumör och när jag dansade mig fram till Monday Morning kom det till mig igen.
Jag har ännu inte riktigt greppat att jag faktiskt gör det här på riktigt. Och jag vet inte när det ska gå in. Vanligtvis när jag gör grejer som jag tycker om och verkligen brinner för så är det ideellt, för det är det värt. Jag har inte fattat att jag faktiskt lever på det här. Jag tror liksom att jag gör det här utan ekonomisk vinning för att jag älskar det. Och det skulle jag kunna göra (nej Emelie, få inga idéer, det är olagligt...).
Det är stört. Att jobba och leva på det man tycker allra mest om att göra. Och vad som är ännu mer stört är det faktum att jag just tycker att det är stört att kunna livnära sig på det man trivs med. Borde inte det egentligen vara en självklarhet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar