Alla andra i skolan sa "praktik är skitroligt!" och rusade ut så fort de kunde. Själv stannade jag i bygghallen ett bra tag och övade på min plattsättning. Anledningen var att jag var rädd. Och inte fick tummen ur arslet att söka praktikplats. För jag visste var jag ville, och jag ville dit så mycket att tanken på att få ett nej var så jobbig att jag inte riktigt vågade kolla upp det. Men tillslut möttes den ångesten av ångesten att inte ha en praktikplats alls, och vi tog oss framåt.
Stället jag ville till hette Snikk, och jag hade hört talas om det genom en kompis som ringde mig för kanske två år sedan och sa "du måste kolla upp den här bloggen, det är värsta coola tjejen som är snickare och skriver om sitt jobb". Det var innan jag var i banorna att bli snickare, men jag höll det i huvudet, började så småningom följa bloggen, och när det var dags för praktik var jag övertygad om var jag ville.
Det var inte bara det faktum att det var en kvinnlig snickare, utan även att hon hade en annan syn på yrket, än vad de flesta andra verkar ha. Hon skyltade mycket med att hantverkarjobbet är ett serviceyrke och att kunden är viktigast. Inget fiffel och en tydlig kontakt med kunden är ytterst noggrannt. Dessutom skulle alla jobb utföras som om man gjorde det hemma hos sig själv. Detta var fullkomligt självklart för mig, som varit lite orolig för att försöka komma ut, med min syn på detta yrke, i en bransch med ryktet om sig att skita i allt. Och så var hon ju kvinna. Och djävligt cool.
Jag hörde av mig, vi sågs, hon pratade non-stop, jag höll med, jag hade en praktikplats. (YES!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar