Elektricitet

Nu har elektrikerna börjat dra sina slangar och sätta dosor. Det rör på sig. Själv har jag spacklat en v.ä.l.d.i.g.t ojämn vägg idag. Och sågat bort allt möjligt metallskräp från tak och väggar med vinkelkapen. Respekt.

Isolering av avloppsrör

Det var min tur att isolera ett avloppsrör eftersom Emelie gjorde det första. Jag gillar fördelningen på jobben i det här företaget; det som är jobbigt att göra delar vi på, förutom det som egentligen är jobbigt fast jag tycker det är roligt av någon sjuk anledning eller de grejerna som jag är den enda som har tillräckligt med tålamod för att göra.

De var i alla fall tvugna att isoleras eftersom det låter så mycket när de ovanför spolar och duschar. Kanske inte så himla fräscht och roligt att höra. I köket.

Golvgjutning och flytspackling

Igår grovspacklade de igen vallgravarna för avloppsrören och idag flytspacklade de resterande golv. Vi förundrades över hur fint och lent det blev. Ja, nyspacklade golv är himla lena, nästa så man ville mysa med det. Och badrummen har fått rätt fall så det är bara att kicka igång med dem sen!

Åh, det blev så fint och fräscht och enhetligt. Känns och låter mer som en lägenhet nu.

Snillet spekulerar

Hon försöker visa sig lika duktig som jag ;)

Väv i badrum?

Idag har jag nog varit den första i världshistorien som har tagit bort väv med en kofot. Men seriöst, den satt helt stört hårt och jag bev galen. Och när det gäller badrum så vågar man inte ha vad som helst bakom. Så det är lika bra att ta det säkra före det osäkra och veta exakt vad som finns i väggarna. Feinsågen var nog dock det effektivaste verktyget och liksom "skala" bort väven.

Annars har jag räknat på takreglar idag. Det är skönt att ha logik i sig.

Dagens bild: min pall jag byggde till Emelies fina bord och Emelies kisspöl. Och så köpte vi en ny laser!

Lasertragik & spännande material

Den här utsikten får man när man däckar på golvet efter en lång arbetsdag.

Igår upptäckte vi att lasern gått sönder. Eller först trodde vi att taket i rummet vi skulle ta oss an var brutalt snett. Sen dubbelkollade jag lasern med vattenpasset och det visade sig att den blivit lite skev. Trist, jag älskar lasern och har blivit så bekväm av mig, så nu är allt mycket jobbigare. Även om Emelie är så skeptisk och alltid vill dubbelkolla allt med vattenpasset också så är lasern så skön att ha.

I ett desperat försök att rädda Hubert (ja, jag har döpt den, och jag är rädd för att en hel del andra maskiner kommer gå samma öde till mötes) letade jag fram manualen, som av någon bisarr anledning bara var på askonstiga språk. De vanligaste var italienska och spanska, men eftersom jag inte förstår något av dem så var det ju värdelöst, och de andra språken var såna som man undrade om ens en procent av världens befolkning talade. Men jag hittade hollädska och såg ett litet ljus och satte mig ner bekvämt på en Festoollåda och började läsa.

En kvart senare hade jag läst igenom en mängd varningsanvisningar om hur man inte ska titta in i lasern, flera olika tester hur man skulle kolla om sin laser gett med sig med tiden (men det visste vi ju redan) och förstått att om lasern fått fel på sig så måste den lämnas in till auktoriserad verkstad för att justeras.

Det kan tyckas vara mycket att förstå på holländska, speciellt när man vanligtvis inte ens förstår manualer på sitt modersmål, men defacto är att holländska är väldigt likt tyska och har man tyskt blod i sig så var det en överkomlig utmaning.

Förutom att läsa holländska lasermanualer håller jag på att beta mig igenom Byggkeramikrådets branschregler för våtrum. Jag har ju redan läst det både teoretiskt och praktiskt i skolan ty jag är plattsättare i grunden, men det kan aldrig vara dålig att friska upp minnet. Det är snart ett år sedan jag läste det och jag har inte vistats mer i våtrum än andra människor sedan jag började min praktik. Och dessutom är jag så nördig att jag finner det roligt och intressant.

Förövrigt har jag hittat ett nytt spännande material, Valchromat. Det är som MDF men har 30% högre hållfasthet och det finns i nio olika färger och är genomfärgade. Så när man slipar och sågar så är det samma färg rakt igenom. Jag vet egentligen inte så mycket mer om det än att det verkar coolt. Jag har bara läst om det på nätet och blev såld direkt. Om det lockar så finns hemsidan och en svensk broschyr.

Nackajobbet i bilder

Det är mycket rör i taket som måste byggas in.

Här har vi reglat upp för att sänka taket så spottar kan sättas in.

Takreglarna och lite mer inbyggnad för rören. Nu ska det bara på gips när elektrikerna har dragit sitt.

De har bilat och lagt rören för badrummen.

Utsikt från det första, mindre sovrummet.

Min första vägg.

Första väggen till lilla toan, det första mindre sovrummet och rördragningen.

Uppreglat för det andra, mindre sovrummet och därmed även första väggen till det stora badrummet.

OSB på det andra, mindre sovrummet.

Uppreglat för andra väggen till badrummet och första väggen till master bedroom.

Våtrumsgipset börjar komma upp. Tunga grejer.

Stora badrummet sett från det första sovrummet.

Lilla toaletten sett från det första sovrummet.

Det första, mindre sovrummet, sett från hallen.

Hjärta

Jag tänkte bara säga en sak innan jag släcker för natten: jag mår så bra just nu. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar allt med det - skapandet, kreativiteten, nytänkandet, problemlösningarna, buset, sången, mobbingen, skratten, dansen. Även skadorna och valkarna i händerna. Att konstant lära mig nya saker. De stora och mäktiga maskinerna. Att våga utmana sig själv och testa något som man inte vet hur det kommer att bli och därmed blir extra glad när det blir bra.

Jag har aldrig haft så lätt för att gå och lägga mig på kvällen och gå upp klockan sex på morgonen. Och få människor blir nog så glada över att se sin chef. Så trots att det tar upp all min tid och lämnar mig noll socialt liv så älskar jag det. Jag älskar SNIKK!

Bra dag!

En sådan otroligt bra dag! Mitt självförtroende är i hamn och vi sjöng, skämtade och skrattade oss genom dagen. Underbart. Dessutom blev jag over the top nöjd av insikten om hur cool jag kände mig och hur vissa personer skulle bli avundsjuka om de visste vad jag gjorde nu för tiden.

Jag märker att det svänger mycket, hur säker jag känner mig. Men de bra stunderna blir fler, tror jag, och det är roligare och lättare att göra bra ifrån sig när man tror på sig själv och det känns som att man har koll på saker och att man har något att komma med. Sen är Emelie en väldigt bra chef, mentor, handledare, ledsagare, eh you name it, jag vet inte. Hon är bra att lära sig med, för hon får en att känna sig duktig och som att man har något att komma med, hon lyssnar och ser en som en jämbördig arbetskamrat. Det är viktigt. Hon får en att våga komma med egna lösningar och exempel. Hon får det att verka som att det inte finns bara ett rätt sätt, testa det som du tycker verkar bäst. Annars är jag väldigt rädd för att ens yttra mig när det finns folk i närheten som jag vet har bättre koll. Men det är något med Emelie som gör att det inte är så läskigt.

Jag börjar upptäcka att det är mer personlig vinkel på den här bloggen än rent hantverkarmässig och det jag berättar om vad jag gör är ganska ytligt. Inte så mycket tips. Jag ska försöka bli bättre på det. Men annars är det nog den personliga vinkeln jag vill lyfta fram. Det finns många "instruktionsbloggar", jag vill göra en som berättar om hur det är för mig att göra det här. Hur jag upplever det. Hur jag växer in i det. Det här är en personlig resa med hantverkarfokus.

Trappen - slutet

Helgen spenderades återigen med Uppsalatrappen. Vi gav upp idén om att slipa och målade direkt på och när jag kom dit hade brorsan och hans tjej redan målat första varvet. Vi målade hela lördagen. Och köpte trappfilt på Bauhaus. Att måla tar alltid längre tid än man tror. Speciellt när man måste måla ett tredje lager som man inte räknat med.

Att måla trapp är åtminstone både enklare och roligare än att slipa trapp, men det är knepigt för det. Mycket små ställen som ska kommas åt, mycket olika saker som ska målas. Och det rinner och droppar, även om färgen säger droppfri (det var ju årets skämt).

Trappfilten var lite knepig att skära ut. Dels gick den inte att skära, det var mycket enklare att klippa, och dels var det svårt att få de nya bitarna likadana som de gamla då de gamla töjt ut sig lite när man slet loss dem. Så man fick trixa lite i efterhand.

Vi hjälptes åt hela helgen och när jag åkte därifrån var det ännu inte klart. Jag var lite ledsen över att jag inte fick limma dit trappfilten, men de hade fortfarande lite kvar att måla när jag gick. Men ryktet säger nu att de blev klara några timmar senare. Hoppas det blev fint.

Det var en bra helg efter katastrofveckan. Jag fick jordens boost och kände mig hur bra som helst av att måla med min bror, för han var inte bra på det. Äntligen fick jag vara bäst på något. Äntligen fick jag ge råd och tips och rätta och fixa till. Det kändes bra. Det var oerhört behövligt. Men samtidigt blev jag självklart irriterad på honom några gånger. Jag ville liksom bara säga "men gud! Om du inte kan göra det rätt så behöver du inte göra det alls!" Men så kom jag på att det är deras trapp och försökte få mig att inte bry mig så mycket.

Det var också skönt att för en gångs skull känna att jag var bättre än min bror på något. Jag har nog alltid lidit av något jag vill kalla storebrorskomplex. Jag vet inte ens vad det borde betyda. Men för mig betyder det att hur jag än gör så kommer han alltid vara bättre, roligare, smartare och mer lyckad. Men nu fick jag alltså en liten hint om att jag har en chans. Yes!

Här saknas det trappfilt och en strykning, men fint blir det.

Jag myntade även ett nytt ord i helgen: ångestmålning. Det är den sista strykningen på väldigt synlga platser, när liksom allt hänger på det för att det ska bli snyggt.

Målarjobb och dålig vecka

Den här veckan har jag fått prova på att vara renodlad målare på riktigt. Vi har bredspacklat och målat en lägenhet. Det var ett bra jobb, för nu har jag fimpat målardrömmen. Nu kan jag på riktigt förstå vad alla har försökt förklara för mig, men som jag inte velat tro på. Okej, det är roligt, men inte varje dag, hela tiden. Det är slitsamt och långtråkigt. Men ibland kan det även vara skönt att stå och göra samma sak hela dagen, transjobb som jag kallar det. Man går som in i trans och kan bara fokusera eller tänka på annat.

Även om det var kul och skönt att få en paus från Nackajobbet och göra ett kortvarigt projekt så var det en dålig vecka. Jag tror att jag glömde mitt självförtroende i Nacka, för det enda jag kunde fokusera på när jag stod där och spacklade var hur dålig jag kände mig.

Det var, från början, en dålig vecka psykiskt för mig, så förutsättningarna var väl inte toppen. Men jag tror det som tog hårdast på mig var att Emelie var så sjukt grym på det hon gjorde. Och det är ju inte konstigt, de där grejerna har hon ju gjort hur många gånger som helst, hur länge som helst. Men jag har aldrig jämfört mig så mycket förut, och det var väl kanske en lättare situation att göra det nu.

Men de dåliga förutsättningarna i och med det tillfälligt bristande självförtroendet gjorde att oavsett hur mycket jag tänkte på att hon SKA vara bättre på det och jag inte alls har samma erfarenhet och SKA vara sämre på det så kunde jag inte sluta känna mig askass. Så det var en tyst vecka. Men den avslutades med en toppenafter work och jag tar med mig det bra från det till nästa vecka när självförtroendet får sällskap i Nacka igen.

Så här såg ett av rummen ut när vi började. Dock glömde jag ta bilder när vi var klara.

Ondskan (läs: trappen)

Ja, slita trappfilten gick över förväntan lätt. Lite knepigare på vissa ställen men inte mer än en timmes jobb. När jag insåg att det enda jag hade planer på att hinna den dagen gick så fort så jag var klar innan lunch fick jag förhoppningar om att kanske kunna avsluta hela arbetet samma helg.

Sen kom bomben: jag måste slipa HELA trappen. Precis som jag sagt första gången jag tittade på den, allt är lackat, det måste slipas, men nää, det hade ju inte brorsans kompisar gjort. Well, synd för dem, då sitter inte deras färg så länge.

En trapp kan inte vara snäll, den kan bara vara olika grader av ondskefull. För trappor har vinklar, i miljarder, och har man tur (läs: otur) så är det en synlig undersida också. Och så kan de ha spjäler, det hade den här, 38 stycken.

Om jag får säga det själv så är lack det djävligaste man kan slipa. Det är tjockt och man ser inte när man får bort det. Dessutom var de inte generösa med ljus på det där bygget, de där lirarna jobbar inte före och efter solens upp- och nedgång kan jag säga.

Låter jag lite bitter idag? Ja, det smiter lätt ut. Jag blev galen, gick in i någon slags vägg, och kunde inte annat än att bara sitta och stirra rakt fram. För efter flera timmars slipande så hade jag inte kommit längre än hälften av spjälorna. Jag sa hejdå och åkte hem. Man kan inte jobba 60 timmar i veckan som snickare.

Trapprenovering

Nu är jag i brorsans renoveringsobjekt till radhus och ska ge mig på trappuppdraget. Jag ska byta trappfilten och dagens plan var att få bort den gamla. Jag trodde att det kunde bli knepigt, men jag har redan varit på och ryckt i den och det gick faktiskt rätt lätt, men jag ska inte ropa hej för tidigt. Men förhoppningsvis är den borta till lunch och då kan jag hoppa på slipandet och målandet.

En nylärlings reflektioner

Det är inte helt okej att vara totalt slutkörd efter fyra dagars arbete, men det är jag. Vi jobbade halvdag idag och sen åkte jag hem och försökte mig på att såga lister. Tålamodet hade dock gett sig av och när hopplösheten tog över kollapsade jag på golvet. Det fanns inget kvar av mig och mentalt var jag helt slut.

Fyra dagars åtta till fem-jobb borde inte ta så mycket på en, men det gör det just nu. Allt är nytt, jag har inte jobbat så här regelbundet, well, någonsin faktiskt. Och det är inte bara det faktum att det är nytt, det är mycket att ta in, mycket att lära sig och det är mycket mentalt och psykiskt som väger tungt. Det ÄR jobbigt att man inte är bra nog, att man inte kan så mycket och inte kan bidra på samma sätt som en som har varit i yrket länge. Och jag vet att det är just därför jag får mindre betalt, men ibland känns det som att jag är mer jobbig att släpa på och förklara för vad/hur jag ska göra, än vad jag hjälper till. Jag vill alltid göra mitt bästa och göra bra ifrån mig och jag försöker alltid, men kan man inte vissa saker då går det inte snabbt och rätt oavsett hur mycket man vill. Och det är väldigt frustrerande för mig. Jag har höga krav och jag blir lätt besviken på mig själv, och det tär på en när man är ny inom något.

Jag vill att det ska synas utåt att jag älskar det här, att det här känns helt rätt och att det är det här jag vill göra. Jag vill ge allt hela tiden, men samtidigt hämmas jag av rädslan av att göra fel. Jag vet att fel är viktigt, för det är då man lär sig. Men så var det det där med höga krav och besvikelser. Jag vet att jag tar mig igenom det, om jag bara slutar tänka och oroa mig och gör saker istället så går det faktiskt helt okej. Men jag ville bara förklara att när det sker konstant i det undermedvetna så blir det påfrestande och nu är jag slut.

Taksänk + Bultpicka = Sant

Idag är jag tresekunderskändis på Snikkbloggen när jag skjuter bultpistol. En Pulsa 700P, den är helt fantastisk. Allt går så fort och smidigt. Istället för att förborra, plugga och skriva är det bara PANG!

Dock är jag inte lika impad av den som av de bultpistolerna vi fick prova i skolan när vi fick en Hilti-licenskurs. De var kraft. Men den här Pulsan är inte illa den häller, det smäller och känns i kroppen och det är en speciell, cool känsla att använda den.

När vi inte skjuter bultpicka hela dagarna sänker vi tak. Vi använder ett stålsystem från Lindab. Jag har ju ingen erfarenhet av något annat sätt att sänka tag på, men det känns skönt att det inte väger så mycket när man ska vara uppe i taket och härja. Och jag börjar grepa skruva i stål-grejen. Bestämd på ett vänligt sätt. Fast ibland bara förbannat trycka på-arg.

Jobbajobbajobba

Det är mycket nu, men jag trivs helt sjukt bra. Jag har aldrig haft ett jobb där jag inte hunnit med/känt att jag inte behöver uträtta kroppsliga behov så som mat och dryck och toabesök eller ens titta på klockan. Och inte för att det är så mycket att göra utan för att det är så fruktansvärt kul! Man kickar igång och sex timmar senare säger någon "vi kanske borde äta?" och man fattar inte hur klockan blev så mycket.

Men även om det är kul så blir man trött. Faktiskt mer mentalt än psykiskt. Så det här med att keep up med bloggen har blivit lite lidande. Någon som däremot (för det mesta) bloggar kontinuerligt är min chef, världens bästa Emelie Lindeberg. Om man är toknyfiken på vad som händer varje dag kan man följa det på hennes blogg på SNIKK.