Det är inte helt okej att vara totalt slutkörd efter fyra dagars arbete, men det är jag. Vi jobbade halvdag idag och sen åkte jag hem och försökte mig på att såga lister. Tålamodet hade dock gett sig av och när hopplösheten tog över kollapsade jag på golvet. Det fanns inget kvar av mig och mentalt var jag helt slut.
Fyra dagars åtta till fem-jobb borde inte ta så mycket på en, men det gör det just nu. Allt är nytt, jag har inte jobbat så här regelbundet, well, någonsin faktiskt. Och det är inte bara det faktum att det är nytt, det är mycket att ta in, mycket att lära sig och det är mycket mentalt och psykiskt som väger tungt. Det ÄR jobbigt att man inte är bra nog, att man inte kan så mycket och inte kan bidra på samma sätt som en som har varit i yrket länge. Och jag vet att det är just därför jag får mindre betalt, men ibland känns det som att jag är mer jobbig att släpa på och förklara för vad/hur jag ska göra, än vad jag hjälper till. Jag vill alltid göra mitt bästa och göra bra ifrån mig och jag försöker alltid, men kan man inte vissa saker då går det inte snabbt och rätt oavsett hur mycket man vill. Och det är väldigt frustrerande för mig. Jag har höga krav och jag blir lätt besviken på mig själv, och det tär på en när man är ny inom något.
Jag vill att det ska synas utåt att jag älskar det här, att det här känns helt rätt och att det är det här jag vill göra. Jag vill ge allt hela tiden, men samtidigt hämmas jag av rädslan av att göra fel. Jag vet att fel är viktigt, för det är då man lär sig. Men så var det det där med höga krav och besvikelser. Jag vet att jag tar mig igenom det, om jag bara slutar tänka och oroa mig och gör saker istället så går det faktiskt helt okej. Men jag ville bara förklara att när det sker konstant i det undermedvetna så blir det påfrestande och nu är jag slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar